Anmäla?
Fy!!
Tycker att det är svårt att avgöra om Emmis "händelse" är något att anmäla..
Det är ju inte bara att fylla i en blankett på 2 minuter och så är det färdigt. Är verkligen inte ute efter någon ersättning eller att sätta dit någon speciell person. Vill bara inte att någon annan förälder ska behöva uppleva samma sak.
Men på något konstigt vis känner jag mig fortfarnade så maktlös imot sjukvården. Varför skulle någon lyssna på mig nu när jag ska anmäla dom?
Vems ord är starkast en förälders eller en läkares??
Som sagt det är ju en process att gå igenom om man ska göra en riktig anmälan och frågan är ju om jag orkar med det när jag jobbar och har 2 barn som kräver all uppmärksamhet när man är hemma?!
Går fortfarnde runt och känner mig helt tom!!
Är inte ledsen, glad eller arg utan bara tom på känslor.
Det värsta är ju på kvällen när tankarna snurrar och man ska försöka sova för att orka med jobbet.
Klarar inte va att ha Emmi i sin säng utan måste hela tiden känna att hon är nära. Så lustigt allt kan bli helt utan förvarning?
Men det släpper väl snart förhoppningsvis. Men man kommer ju aldrig ifrån att barnen betyder mest och att man gör allt för att dom ska ha det så bra som möjligt. Ialla fall jag!
Och sen när man ser på tv om allt tragiskt som händer den ena familjen efter den andra tänker jag att vi haft sån otrolig tur..
Alla bär på sina egna upplevelser och det här va det värsta som hänt mig, medans det för andra händer andra saker som drabbar dom lika hårt.
Längtar så till att få se hans söta ansikte när han öppnar sina presenter =)
Önskar jag kunde få ge min snutt paket på sängen imorgon, men han får snällt vänta tills jag slutat jobba och kommer hem med tårta..
Tycker att det är svårt att avgöra om Emmis "händelse" är något att anmäla..
Det är ju inte bara att fylla i en blankett på 2 minuter och så är det färdigt. Är verkligen inte ute efter någon ersättning eller att sätta dit någon speciell person. Vill bara inte att någon annan förälder ska behöva uppleva samma sak.
Men på något konstigt vis känner jag mig fortfarnade så maktlös imot sjukvården. Varför skulle någon lyssna på mig nu när jag ska anmäla dom?
Vems ord är starkast en förälders eller en läkares??
Som sagt det är ju en process att gå igenom om man ska göra en riktig anmälan och frågan är ju om jag orkar med det när jag jobbar och har 2 barn som kräver all uppmärksamhet när man är hemma?!
Går fortfarnde runt och känner mig helt tom!!
Är inte ledsen, glad eller arg utan bara tom på känslor.
Det värsta är ju på kvällen när tankarna snurrar och man ska försöka sova för att orka med jobbet.
Klarar inte va att ha Emmi i sin säng utan måste hela tiden känna att hon är nära. Så lustigt allt kan bli helt utan förvarning?
Men det släpper väl snart förhoppningsvis. Men man kommer ju aldrig ifrån att barnen betyder mest och att man gör allt för att dom ska ha det så bra som möjligt. Ialla fall jag!
Och sen när man ser på tv om allt tragiskt som händer den ena familjen efter den andra tänker jag att vi haft sån otrolig tur..
Alla bär på sina egna upplevelser och det här va det värsta som hänt mig, medans det för andra händer andra saker som drabbar dom lika hårt.
Längtar så till att få se hans söta ansikte när han öppnar sina presenter =)
Önskar jag kunde få ge min snutt paket på sängen imorgon, men han får snällt vänta tills jag slutat jobba och kommer hem med tårta..
Kommentarer
Postat av: Günter
Om du skulle må bättre av att göra en anmälan så tycker jag att du ska göra det. Ödsla i så fall inte för mycket krut på formuleringar. Ett alternativ är att bara trycka iväg ett vanligt mail, där man beskriver vad som hänt och vad man tycker.
På tal om annat, det där kalaset som går av stapeln idag - är det någon åldersgräns?
Ha det!
Postat av: Jennifer
Ni är så fina! ses sen o hoppas wille blir nöjd med sin present från oss :)
Trackback
