mammanollattan

Får ont i magen när jag tänker på veckan som varit..

Att det kan vara så svårt att bli tagen på allvar?!

Våran lilla Sessa har varit sjuk, så hon och jag har fått tillbringa sju långa dagar på Vrinnevisjukhuset (avd 15)

Började redan på fredagen den 4 feb med att Emmi hade hög feber och hosta.
Ringde 1177 på kvällen och förklarade läget.. Gissa vad svaret blev, jo AVVAKTA!! (Det värsta svaret som finns när man är orolig och känner på sig att ngt inte stämmer med ens barn)

Vi avvaktade under natten och ringde igen på morgonen 5 feb, skulle fått en tid på jourmottagningen men vi fick åka direkt till barnjouren.
Dom undersökte Emmi och ställde tusen frågor. Var där ca 5 timmar, sen fick vi åka hem.

Under eftermiddagen tyckte jag att hon blev sämmre och jag fick inte kontakt med henne, hon bara sov och sov..
Åkte upp till barnjouren utan att ringa denna gång. Som tur va hade jag med mig Jessi, så jag slapp sitta där uppe själv <3
Dom undersökte henne och febern va lika hög som vanligt över 40grader.
Emmi fick genomgå röntgen.
Fick svar på kvällen/natten att hon hade lunginflammation. Fick medicin och åka hem.. Medicinen kräktes hon upp och febern va lika hög. Alltså ingen förbättring. Andningen blev bara sämre och sämre för varje timma som gick.
Det va bara att ring barnjouren igen och åka upp.

Kan ni förstå att vi blir hemskickade en tredje gång!! Helt jävla otroligt om man får uttrycka sig så..

Kände att mina krafter började ta slut och smärtan i Emmis ögon va hemskt att se..
Söndagen gick och måndagen spenderade vi hos svärföräldrarna..
Emmi blev bara sämre och sämre.. Hade svårt med andningen och febern va på topp.. Till slut blev jag så förbannad att jag ringde 1177 igen!

Jag berättade precis vad jag tyckte och tänkte och som tur va fick jag prata med en vettig person denna gång.
Hon tyckte inte att det va någon tvekan om att hon behövde vård på ett SJUKHUS!
Sjuksköterskan L ringde upp och det va bara att dra hela historian igen..

Det va inläggnings-stopp på vrinnevi, så planen va att vi skulle få åka till Linköping.

Det va en ledsen och förtvivlad liten Wille vi lämnade den kvällen hos farmor och farfar.. Fy vilken ångest jag hade!

Vi bestämde tillsammans med sköterskan att vi skulle åka till barnjourmottagningen så dom fick titta på Emmi igen och förbereda det dom kunde innan resan till Linköping.

Vi kom upp för fjärde gången och det gick till på samma sätt tills...

Emmi blev akut sämre.. Jag trodde hon skulle försvinna ifrån oss dom oändligt långa minuterna! Tror det va sju personal som kämpade med att sätta nålar, ta prover, ge syrgas och försöka hålla henne vad liv.
Jag klarade inte av att hålla i Emmi längre, så Ante fick ta över.

Jag hade aldrig förlåtit dom om det hänt våran prinsessa något!!

Läget v aså kritiskt att dom fick skicka iväg ett annat barn till Linköping och vi fick stanna i Norrköping.

Emmi hade inte ätit på fyra dygn, haft 40 graders feber lika länge och kunde knappt andas..
Det stör ihjäl mig att det ska behöva gå så långt innan dom gör något!!!

Vi åkte in vid 18-tiden på måndagen och kl 06 på tisdag morgon började det bli lungt inne på vårat rum.

Emmi bara sov och sov och jag kunde inte koppla av, så det blev ungefär en timmas sömn den natten.

Nästa steg va att lägga Emmi i en maskin som hjälpte henne att "andas" med en sipap.

Timmarna gick så fruktansvärt långsamt och det är ju inte det lättaste att förstå vad dom pratar om på det där stället.

Men Emmi hade drabbats av RS-viruset och fått lunginflammation i båda lungorna.

På tisdagskvällen fick Emmi flytta till ett rum där en annan pojke låg som drabbats av samma "sak"

En personal var tvungen att sitta vak 24 timmar om dygnet hos dom små.

Jag fick ett övernattningsrum en våning upp i byggnaden.
Tänk er känslan av att behöva lämna sitt barn i någras händer som man inte har förtroende för alls!!
Men den natten gick och hon låg där i sin säng när jag kom ner på morgonen.
Det enda jag ville va att ta upp henne och låtsas att allt va bra igen.

På onsdagen kom först Fia och tog en fika med mig och sen kom min Mamma och gjorde mig sällskap, då Ante va hemma med Wille.

Emmi började pigga på sig och på fredagen började dom att träna ur Emmi ur sipapen.

Nu började längtan hem bli stor, men jag visste ju vad som va bäst för våran tjeja.
På lördagsmorgonen tog dom ur henne ur seppapen igen och sedan dess har hon inte behövt använda den igen.

Vi fick fyra timmars permission i söndags för att se hur det gick hemma. Emmi blev ansträngd och hade fortfarande lite vätska i lungorna, så vi fick stanna kvar på sjukhuset ett dygn till för att inhallera var 3e tim.

Äntligen kom dagen då Emmi var så pass frisk att vi fick åka hem.

Allahjärtansdag <3

Läkarna bad oss om ursäkt att det blivit så här.. Han frågade mig hur jag kände och det enda jag svarade va: Huvudsaken att hon är frisk, så vi får åka hem nu!!

Kommer ha väldigt svårt att känna förtroende för sjukvården igen!

För vissa kankse det inte låter så allvarligt, men när man väl ligger där med sitt barn i famnen och inte vet hur det ska sluta.. Då leker livet med en..!

Kan bara tacka för att det slutade såhär bra..

Itisdags unnade vi oss lite shopping hela familjen! Så mysigt att vara alla tillsammans igen <3

Tur att kärleken till ens barn är så starkt att man står på sig i alla lägen!